Den tidigare nämnda kritiken av Vajiravudhs livsstil slutade inte när han blev kung. Att han föredrog manligt sällskap var från början inte politiskt viktigt, men när befolkningen menade att det påverkade fördelningen av makten och ökade de kungliga utgifterna blev läget ett annat. Det talades nämligen om att den verkliga makten låg hos kungens favoriter.

Det handlade då om unga män i hans innersta krets, till vilka han skrev teaterstycken och med vilka han lekte lekar och organiserade klubbar och möten. Andra såg en fara i att kungen med tiden lyckades få bort de gamla prinsarna från deras ämbeten och ersätta dem med individer med liten självständighet och social position.

Den vanligaste kritiken mot Vajiravudh handlade om hans stil, hans extravaganta slöseri och all den tid han ägnade åt lekar och teater. Ännu i dag betraktas Vajiravudhs regeringstid som kontroversiell och han blev också starkt kritiserad när han först vägrade att gifta sig och hans avskaffande av haremet. Det skulle senare visa sig att han faktiskt skaffade sig hela fyra fruar!

Trots alla år av förberedelse var Vajiravudh inte vida känd eller populär och han hade heller inte något större nätverk av lojala följeslagare innan han blev kung. Regeringen och samhällslivet dominerades fortfarande av hans farbröder och morbröder och många av dem hade viktiga positioner inom den civila och militära byråkratin.

I början av sin regeringstid utnämnde Vajiravudh 40 personer till medlemmar i ett nytt kronråd som kallades Privy Council of State (sapha kammakan ongkha-montri) สภากรรมการองคมนตรี. Under hela sin 15 år långa regeringstid fortsatte kungen att utnämna nya medlemmar till detta kronråd, i samband med det thailändska nyåret den 4 april. Vid kungens död bestod kronrådet av hela 233 medlemmar!

Den nye kungen var försiktig med att göra för stora ingrepp i administrationen i början av sin regeringstid, men arbetade hårt för att skaffa sig personliga följeslagare. I maj 1911 skapade han två nya militära organisationer. Den första var en enhet under palatsministeriet, som skulle vakta det kungliga residenset. Detta skapade en del avundsjuka i armén, som leddes av kungens halvbror prins Paribatra Sukumbhand (Chao Fa Boriphat Sukhumphan) เจ้าฟ้าบริพัตรสุขุมพันธุ์ (29 juni 1881-18 januari 1944).

Paribatra Sukumbhands mamma var Sukhumala Marasri och prins Paribatra är även känd som prins Nakhon Sawan, eller Krom Phra Nakhon Sawan Woraphinit กรมพระนครสวรรค์วรพินิต. Informellt kallades han Thun Kramom Boriphat ทูลกระหม่อมบริพัตร.

(Prins Paribatra Sukumbhand)

Den andra militära organisationen som Vajiravudh skapade var något helt nytt och kallades de Vilda tigrarna, eller Tigerkåren (Kong Suea Pa) กองเสือป่า, och var ett nationsomfattande paramilitärt korps som bildades den 6 maj 1911. Dess funktion skulle vara att försvara nationen, religionen och monarkin (chat, satsana, phramahakasat) ชาติ ศาสนา พระมหากษัตริย์ mot alla fiender, såväl inre som yttre, och främja sammanhållningen i den siamesiska nationen.

Kungen lånade namnet de Vilda tigrarna från de män som i gamla dagar vaktade landets gränser. Här höll de utkik efter fientliga trupprörelser och rapporterade om dessa till den siamesiska armén. Dessa Vilda tigrar från det förflutna var kända som barska, lojala och orädda samtidigt som de var experter på naturen och krigskonsten. Kungen menade att dessa mäns insatser i hög grad bidrog till att den siamesiska nationen överlevde och blomstrade.

Kungen rekryterade i stor utsträckning sina medlemmar till de nya organisationerna bland civila ämbetsmän, då officerare inte kunde bli medlemmar i de Vilda tigrarna. Kungen rangordnade medlemmarna i en hierarki, oberoende av deras sociala ställning, och skaffade sig härigenom personliga följeslagare, utanför den hårda byråkratiska hierarkin, som var lätthanterliga och entusiastiska.

Själv valde kung Vajiravudh ett nära umgänge med sina lojala följeslagare i de Vilda tigrarna och han menade att det var viktigt att vanligt folk fick träffa eliten, eftersom de annars skulle förbli segregerade i sina byråkratiska nischer. Han ville att de skulle bli involverade i gemensamma uppdrag och utveckla nya värderingar såsom patriotism, stridslust och lojalitet till kungen och riket.

Det totala medlemsantalet i de Vilda tigrarna uppgick tidigt 1912 till ungefär 4 000 man och kompletterades med en i skolorna obligatorisk pojkscoutliknande kår vid namn Tigerungarna (Luk Suea) ลูกเสือ. Denna scoutkår hade kungen grundat den 1 juli 1911 och han var själv mycket engagerad även i denna.

De Vilda tigrarna var bara ansvariga inför kungen och de blev en rivaliserande rörelse till armén och statsförvaltningen. Vajiravudh gick så långt att han utnämnde en del personer från de Vilda tigrarna till höga officerare i armén och han lät också förse en del av dem med adliga titlar.